Varför kan jag inte få vara liten igen, få rida Ganti och må allmänt bra? (Nu får ni inte missförstå, jag mår ju super nu också, men när man var mindre fanns det INGA problem i livet! Man var aldrig deppig, bara glad hela tiden!)

Det är inte direkt så jag börjar gråta nu, vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, det är inte sorg, inte ångest, men ändå jobbigt.

Ingen som inte mist en häst som en står väldigt nära kan förstå hur det känns, det är det värsta som finns.

Nu skulle det inte sitta helt fel att få träffa Ratten, jag blir alltid så glad när jag träffar honom, varje gång jag kommer hem efter att jag varit hos honom har jag bara ett stort leende från det ena örat till det andra! Men ska troligtvis dit i morgon, trots att det inte direkt var planerat. Då blir det nog ingen ridning, men får träffa gulle i alla fall!