Sen Ganti kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle hitta ponnyn/hästen "för mig" igen. I början ville jag ju inte ens det, och jag har ju aldrig "kommit över" honom, ibland upptäcker jag mig själv med att sitta och lipa igen.

Men jag tänkte aldrig tanken att sluta med hästar, jag ville ta vara på det fina Ganti-tiden gett mig och, så småningom, hitta någon ny att ta hand om, skratta med, gråta med.

På vägen dit har jag träffat många fina hästar och ponnyer, som jag har tyckt om, men som det inte riktigt klickat med.

Till slut hittade jag Ratten, på provridningen satt jag bara och log hela tiden, jag var så lycklig, för jag visste att jag hade hittat rätt!

Jag känner fortfarande likadant för Ratten, men jag tycker ju långt ifrån lika mycket om honom som jag tyckte om Ganti, för Ratten och jag har inte den sortens band som jag och Ganti hade. Men jag vet att med tid och kärlek kan vi hitta dit.

Det jag ville komma till med det här är att jag mår så himla bra! Jag har mina vänner, jag har Ratten, det känns som att jag har allt man kan önska sig!

Så här lycklig har jag inte varit sen Ganti togs bort, hela hösten och vintern har jag gått omkring och varit deppig, trots att jag inte har visat det särskilt mycket. Jag har haft otroligt mycket ångest vissa stunder, jag är så glad att det är över.

Kände att jag ville skriva av mig lite, haha, trodde det var det man gjorde när man mådde dåligt? Men nej ;)

En bild på mig och Ganti från andra maj 2010, om någon undrar varför jag har vita ridbyxor på mig så är det för att det var direkt efter en tävling :)